Vinterpromenad

Pulsa är ett av de vackraste orden i det svenska språket, för mig innebär det att långsamt röra sig fram över oupptäckt stigar i nylagg snö. Vinternatt och en evig längtan far som alltid runt i mig, precis som mitt blodomlopp finns här en rastlöshet som aldrig tar slut. Men en vinternatt som denna är allt annorlunda, dagarna då det är så här, lätträknade eller nätter. Tillfällen då allt faller på plats inget stör i vinternatten, knastret under fötterna är ett bekvämt ljud som bidrar till en härlig värme. 

Leendet är äkta, det känns, för allt är bra, finns inget som stör inget som berör mer än stunden i sig och det är mer än tillräckligt. Jag behöver stunder som dessa, de får mig att fortsätta. En önskan att se vad som väntar runt nästa hörn och sen nästa. Nyfikenheten över vad som ska få mig att le sprider sig och jag rör mig vidare i en stillsam mak. Platsen är öde men så full av energi, ensamheten är självvald och underbar, den sprider ett lugn runt i kroppen. Ett infall att minnas alla stunder som denna får tankarna att fara iväg och samtliga tillfällen av exceptionellt lycka möts i en evig tanke, som att all nyfikenhet på livets goda har samlats på samma plats och går att locka fram, men bara i stunder som denna. Jag minns dem alla och leendet blir större.

Vi lever för att hitta tillbaka till stunder som denna för att fånga dem igen, stunder som återkommer från en barndom enbart uppfylld av den eviga lekens lycka, i våra dagliga spel söker vi finna den, men den dyker bara upp när vi inte är förberedda på den. Med knastrande steg tar jag ett djupt andetag och fortsätter min väg över oupptäckta stigar driven av nyfikenheten efter vilka snöänglar som jag kan möta på vägen.

En dag ska vi alla dö

Dagarna passerar i den evigt tickande klockan, utan reflektion fortsätter livet. Idag har det kommenterats kring huruvida det är okej att skotta snö för att det ska lämnas ett tunt lager av is kvar på gatorna. Jag hejdade en impuls att resa mig sakta gå över till andra sidan bordet och bita personen som uttalade orden lite försiktigt över näsan.

Orden har uttalats förr, förra året och året dessförinnan ett evigt ältande av meningslösa samtal som fyller ut, eller snarare tar av min vakna tid.

Har du inget vettigare att säga så håll käften!

Min sociala kompetens jag efter flera år utvecklat till att plågsamt lyssna på meningslösheter och ibland till och med svara på frågor som jag egentligen inte bryr mig om.

Jag inser nu att jag fallit dit, jag är styrd av min impulskontroll och tillämpar denna i de flesta situationer.  Idag gjorde jag dock ett undantag, kort men bestämt avfärdade jag samtalet kring varför salladstillverkare envisas med att lägga en citron i salladen. Mannen som uttalade sig var oerhört upprörd av detta och gjorde resten av middagssällskapet medvetna om hans inställning.

Köp inte salladen då, svarade jag vänligt men bestämt.

Efter ett par sekunders tystnad så fortsatte han att mala på om citronen. Tänk om jag kunde släppa min impulskontroll mer än till en kommentar och bara bita han lite lätt i näsan, så enkelt allt hade varit. Istället blev jag sittande vid bordet till jag hade ätit upp och med hastiga rörelser kunde lämna bordet för att återgå till mina egna rutiner.

Vissa dagar, borde jag stanna hemma, inte så mycket för min egenskull som för andras. Ibland tröttnar jag bara på människor och vill slå dem, i ansiktet, med en stol.

Det finns vissa dagar som är lite bättre än andra, idag är en sådan dag.

Livet pågår hela tiden vi andas, äter, sover, umgås, pysslar ja livet tar sin gilla gång så att säga. Men ibland, bara ibland sträcker sig vårt medvetande en lite bit längre och vi har självdistans nog att reflektera över vardagen. Idag råkade det vara just en sådan dag.

Det började med att jag försov mig. Eller snarare dagen idag började redan igår, då jag hann med en storstädning och ett biobesök. När jag vaknade, självmant utan att klockan ringde, så var jag medveten om följande: Jag kände mig pigg och utvilad, jag har ett nystädat hem, som det ska bli skönt att komma hem till efter jobbet och jag har planer under helgen som jag ser framemot. Jag kände helt enkelt på mig att det var en bra dag att vakna till.

Jag förstod ganska snabbt att jag försovit mig, men ville inte riktigt bli medveten om det än för jag kom på en annan sak, jag hade drömt. Det var en märklig dröm för jag minns den inte vagt, utan med klara tydliga bilder och att den var i färg, jag minns de olika känslotillstånden som förekommit i drömmen.

Jag kan inte kalla det en mardröm, den var inte obehaglig, men jag önskar att jag kunde sluta drömma om det. I grundskolan hade jag ett lite problem, jag hade en antagonist, eller snarare det fanns en person som var rent av överdjävlig och ville göra livet surt för mig. Han var rätt så duktig på sin sak och lyckades förhållandevis bra med sin uppgift. I första hand handlade det om psykisk terror, med ord som ”Vi plockar dig efter skolan” eller ”Du ska bara veta vad vi ska göra med dig på rasten”.  Det fanns tillfällen då det skedde något på rasten, men i vanliga fall fortsatte han sin dag med att le ett för mig obehagligt leende, medan jag i största möjliga utsträckning gjorde vad jag kunde för att undvika konfrontation med honom och hans följe.

Genom åren har denna person förföljt mig, jag har sedan länge intalat mig själv att jag har gjort upp med mitt förflutna accepterat situationen och gått vidare, men ibland, bara ibland så visar det sig att så inte riktigt är fallet. Det förflutna finns kvar, men med en självdistans nog att acceptera det jag inte kan förändra. Jag lider inte något av detta idag och känner mig till och med lite besvärad när jag möter människor som vill tala ut om situationer som de själva inte bearbetat. Missförstå mig rätt nu jag har inga problem att lyssna på människor och deras dilemman, men var sak har sin tid och det finns personer som kan ta upp saker i de mest otänkbara sammanhang.

I vilket fall så handlade min dröm om denna person, vi kan kalla honom Mattias. Jag har inte sett honom på ett tiotal år men i drömmen såg han ut som jag tror att han ser ut idag, jag hade gjort honom äldre helt enkelt. I min dröm gick jag i en matvarubutik och när jag rundade ett hörn så stod han där, jag förstod genast vem det var och den första känslan jag hade var att jag blev förbannad. Jag stegar då med bestämda steg fram till honom och är där beredd att konfrontera honom. Döm om min förvåning när han i detta ögonblick ser ut att vara full av ånger och sorg. När jag ska börja tala så brister han ut i gråt, inte en enskild tår ned för kinden, utan snarare ett totalt sönderfall i tårar. Ett par minuter fortlöper där jag pratar och han gråter och jag avslutar samtalet med insikten att hans ånger gör att jag inte längre kan vara arg på honom. Istället säger jag att jag förlåter honom och att han får ha det bra. Därefter lämnar jag honom åt sitt öde.

Det är intressant att jag har drömt om denna person genom åren, under årens gång så har drömmarna förändrats från att i början bestå mestadels av panik och därifrån till frustration, ilska och så vidare. Jag kan inte minnas när jag drömde om honom senast, men jag tror det var mer än ett år sedan. Jag kan med andra ord se hur jag har förändrats som människa och inser vikten av detta genom drömmarna med min barndomsantagonist. Idag känns det mest intressant och lite ironiskt att mitt undermedvetna talar med mitt jag genom min antagonist, då jag alltid själv har varit min egna bästa vän och min värsta fiende. Tankeprocessernas förändring är lika slående som leendet när jag vaknade denna underbar morgon.

Disarmament, or disarmament

Avväpning eller nedrustning

Ibland, och då menar jag bara ibland ser jag ord som definierar mig, ord som är obegripliga när du läser dem var och en för sig men tillsammans skapar meningsfullhet, en betoning som ger värdighet till lyriker. Ord är lika individuella, som vårt egna unika jag.

Mitt liv idag, jag står ensam och stark, men ändå bräcklig. Livet rullar på, men jag har självdistans nog att se det ur ett annat perspektiv och tid att reflektera. Och titta på vad som är vettigt.

Dagar förflyter med värdighet och bemöter inre stress eller meningslöshet. Vissa dagar går tiden lite för fort och jag har svårt att hänga med, idag har varit en sådan dag. Så mitt i denna förvirring, sprang jag in i en textrad som fick mig att sakta ner, säga stopp, nu kan du andas ut och läsa den igen.

”You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end, always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad that it was over”

Dessa fem meningar, poetiska ja, svårbegripliga nej inte speciellt, konstigt nog tog jag dem till mig, tog dem ur sitt sammanhang och spelade med dem som en svårsmältkaramell. Lät dem röra mina läppar och mitt i detta, fann jag en uppenbarelse, en inre frid. Orden talade till mig, berörde mig med värdighet och fick mig att klättra ut ur mitt skal att bara le och hålla med.

Lät orden använda sin meningsfullhet för mig själv och min egen oro för min obetydliga i andras ögon. Jag har hittat en balans mellan glädje och sorg, låta saker ske när känslan kräver uppmärksamhet. Att tillåta mig att vara ledsen, men inte begrava mig själv i egen avsky. Med tillräckligt avstånd för att veta att var sak har sin tid.

Med nyupptäckt självinsikt  avväpnar jag mig själv i kriget ständigt pågår mellan mitt jag och mitt mig.

Disarmament, or disarmament

Sometimes, and I mean just sometimes you see words that define you, words that are incomprehensible when you read them each one individually but together can create  meaningfulness, an emphasis that gives dignity to the lyricist. Words is of equal individuality, as our own unique self.

My life today, I stand alone, strong, yet fragile. Life rolls on, but I myself have remotely enough to see it from a different perspective and time to reflect. And look at what makes sense.

Days elapse with dignity and meet either of the internal stress or futility, but some days, time moves a little too fast and I find it hard to keep up with, today has been such a day. So amidst this confusion, I ran in too a text line that caused me to slow down, say stop, now you breathe out and read it again.


"You can get addicted to A Certain Kind of Sadness
Like resignation to the end, always the end
So When We found That we Could not Make Sense
Well you said That we Would Still Be Friends
But I'll admit That I was glad That it was over "

These five sentences, poetic yes, arcane no not especially, strangely enough, I stuck to them, took them out of context and played with them as an indigestible caramel. Let them touch my lips and in the midst of this, I found a revelation, an inner peace. The words spoke to me, touched me with dignity and made me climb out of my shell to just smile and agree.

Let words turn its meaningfulness to myself and my own concerns about my insignificant in the eyes of others. I have found a balance between joy and sorrow, let things take place where the sense requires attention. Allowing me to be sad, but not bury myself in self loathing. With enough distance to know that every thing has its time.

With newly discovered self-awareness I disarm myself in the war constantly going on between my I and my Me.

Reply to date a girl who reads

A few days back I read a wondrous test about why you should date a girl that reads. I decided to write my own reply to that one, enjoy.
http://dialabook.in/blog/date-a-girl-who-reads-or-should-you/




Life is hard, why make it harder than it is. Date a boy who reads. A boy who will understand that If you fall, you should get up. Date a boy who didn’t understand the fascination of the Amiga, but stayed inside for two weeks during summer just to read Enid Blyton. A boy that smiles when he gets seated next to a girl with a white curl in her hair, and immediately wanders away to that summer day when Polgara had his attention. A boy that got bullied for he’s lack of social skills and weird ways, but knew a way to wander of into the stories of Aslan. A boy that at the age of eleven threw away Shogun and kept reading Kitty instead, just to finish something.

Find a Boy that loves to travel by train, just for the simple reason that there is a bookstore at the train station. A boy who is happy to listen in on other people's conversations, but that will not start a new one.

You will not find this boy on the city's best café, but rather on that on the back street, the place where they have the extraordinary good muffins. Find a boy who started playing Dungeons and Dragons just to have the opportunity to share a fate with their fantasy heroes. When you are dating this boy try not to snub off his childhood memories of the Star Wars saga. And if you are willing to listen, expect that he knows what happened in book seven, eight and nine.

Dating a boy who can see the hedgehog's elegance is amazing, but can not put his finger on why. A boy that knows that together, you are less alone, but may have difficulty to make contact with others. A boy who loves words, who gets fascinated and floats on clouds, just because of the words that roll so well on the tongue.

When you date a boy who reads you will see that his character is based on the heroes and heroines. Who knows that life consists with more shades of gray than black and white solutions. A boy who’s willing to listen and says; it depends, when you ask the simplest question. A boy whose literary digressions about tomatoes are something so important that it should not be neglected.

A boy who reads dares to be fragile. So don’t worry, he’s not angry with you when he’s quiet, he just sulk because the most wonderful book that exists is about to end and he has already has begun to grief over that fact. Only for the next moment disappear into the next literary genius. Who believes that all writing isn’t great, but who can’t see the difference between good and bad literature in any other way one than that they affects different parts of the self.

Want to win the boy's heart, so do you bring a towel on towel-day.