"I do not accept subtractive models of love, only additive ones." Andrew Solomon

No need for perfection

Sagofägring

Jag vill berätta en historia, alla bra historier berättas bäst från värmen av en lägereld, men jag skriver den här för att ge er möjlighet att återberätta den för andra vid elden.

Som alla riktigt bra historier så är den här gammal, från en tid som ingen riktigt minns, men som alla har en känsla av att det var en bra tid, en tid då stora saker var i rörelse.

Så låt mig börja; för urminnes tider när trollen härskade över de djupa granskogarna och bokskogarna var utbredda i landet fanns den prinsessor och prinsar. Det är viktigt att förstå att dessa prinsessor och prinsar levde bland alla människor och var inte som de döttrar och söner till kungar som vi hör om i andra historier. Dessa var de riktiga prinsessorna och prinsarna. Med riktigt menar jag att dessa personer var vanliga människor med ovanliga förmågor. De var människor som var ovanligt ödmjuka och generösa med en stor förmåga av medmänsklighet och tålamod, de var vanliga men flitiga människor.

Dessa prinsessor och prinsar gjorde tappra saker i vardagen, och fick alla andra människor att sträva efter att vara bättre människor. Världen var en fin plats och människorna levde lyckliga runt om i landet.

Tyvärr fanns det som jag påpekade lite tidigare troll som levde i de djupa urskogarna. Trollen var inte som de troll vi vanligtvis tänker på i historien, utan trollen var människor som tagit avstånd från sin medmänsklighet och valt ett liv i utanförskap. Trollen frodades i girighet och småsinthet, de njöt när det gick illa för människorna och hade för vana att försöka få människor att vara mindre kärleksfulla mot varandra.

Trollen hatade verkligen prinsessorna och prinsarna för att de fick människor att motstå de frestelser som trollen försökte skapa., Det vara ingen som var girig och försökte sko sig på andras bekostnad, så trollen hade en svår tid. Men det fanns två troll Granacia och Odia, dessa två troll hatade prinsessorna och prinsarna mer än något annat troll och ville till varje pris bekämpa dem. Så Granacia och Odia gav sig ut ur urskogen in i den utbredda bokskogen. Våren var varm och luften ljuv, men trollen smög sig allt lägre in i bokskogen. Den varma vinden fångade träden allt mer, för att signalera till människorna om hotet och skogen gjorde vad den kunde för att varna människorna genom att sprida stora fält av vitsippor överallt där Granacia och Odia hade smugit fram.

Trollen fann till slut ett träd med de mest ljuvligt doftande blommorna de kunde hitta; fläder och de fann en växt med de mest utsökta bären som människan smakar hallon. Dessa två växter tog de med sig tillbaka till urskogen för att skapa en dryck så ljuvlig att ingen prinsessa eller prins kunde motstå den. Drinken döpte de till sagofägring och med den lockade de tills sig alla prinsessor och prinsar runt om i landet. Prinsessorna och prinsarna förlorade sina unika förmågor när de druckit drinken och återvände tillbaka till människorna med ett tungt sinne, men framförallt var de fyllda med en iver att skapa regler och men en förlorad förmåga till att leka.

Övergången från den fantastiska tiden innan trollen Granacia och Odia hade förgiftat alla prinsessor och prinsar skedde inte på en natt, den smög sig på och snart hade människorna glömt bort så väl trollen som prinsessorna och prinsarna, kvar fanns ett land som styrdes av regler och där leken enbart var förknippad med barn. Trollen frodades i landet och lämnade skogarna för att beblanda sig med människorna, snart hade även de glömt sitt ursprung med spred sin girighet och småsinthet omkring sig.

Tid gick och landet förändrades, människorna började leva längre och längre ifrån varandra, mer och mer ensamt, men djup inne i dem fanns där en längtan av någonting annat av gemenskap och lek. Denna längta blev så småningom så stark att två barn Comunidade och Amar utvecklade förmågor som sedan länge var bortglömda, förmågor som tillhörde prinsessor och prinsar, dessa två barn förstod efter en helt annan historia som jag får återberätta vid ett annat tillfälle, att det var trollen som hade fördärvat människorna. Sammanfattningsvis kan man säga att barnen förstod att trollen hade fördärvat människan och det enda sättet att återskapa glädjen igen var att binda trollen till människorna så att deras förmågor försvagades. Så Comunidade och Amar lät trollen bindas till människorna genom att skapa mellannamn. Detta har sedan dess försvagat trollen och tillåtit människan att se glädjen i leken, kärleken och gemenskapen igen, även om det är en ständig kamp. Ibland, bara ibland lösgör trollen från sin bindning bara för att göra småsinta saker gentemot människorna, inga stora saker, men saker som irriterar, de gömmer nycklar, ser till att blommor inte vattnas, lämnar toasittsen uppe, lägger blöta handdukar på golvet och lämnar kläder överallt bara för att de kan.

Så ikväll dricker vi en skål för alla de stunder som vi minns att trollen har gjort dessa så irriterande egenheter gentemot oss och vi ler tänker på våra mellannamn och ser trollen i dessa, samtidigt som vi dricker en skål till prinsessan och prinsen i oss alla. 

I'm losing my mind guys. I sometimes touch the frayed part of the power cord just to feel something.

Give me a second I need to get my story straight

Den plötsliga känslan av ren lycka av att bära sju kilo vinterjacka under armen, att bara skratta åt tyngden. 

Plötsligt är det inte lika viktigt att spotify spelar rätt låt på väg hem, att listan är perfekt. Med ett leende möter jag chefen som men desperatblick och kort varsel förklarar att jag har tre kvart på mig att förbereda en 4 timmars föreläsning om det svenska pensionssystemet. 

Med ett leende på läpparna och ett 

”I couldn't care less” innanför västen ler jag och tar mig ann uppgiften och utför den med en märklig entusiasm. Allt känns helt plötsligt lite lättare. Nyss hemkommen från arbetet och den plötsliga insikten att det vore nog en bra idé att putsa fönster och se det roliga i att inte enbart utföra uppgiften, utan att faktiskt le under tiden. Det är som om ödet har fått mig att skratta för jag har förstått det roliga.

 Idag fånar jag dagen, imorgon med tja resten av året. Rör mig hem från jobbet, jackan under armen och anstränger mig för att inte trilla hit eller dit… Håller in magen, bara just i fall att och skrattar för mig själv då jag vet att jag har långt kvar till 40. Dags för vita skor t shirts, slappedagar, bokläsarstunder i hundpissade parker och ingen som hindrar mig att flyga precis så högt som bara jag kan.  

15 grader varmt, våren är här.

Är det viktig att veta vem som är mest förtryckt?

Jan Guillou skriver i sin artikel i aftonbladen den 26 augusti om hur skolverket undviker att ta i frågan om heltäckande klädsel på skolflickor. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article14432544.ab

Med ett etnocentriskt förhållningssätt ifrågasätter han ett förtyck. Problemet är dock att han stannar där, han lyfter inte diskussionen vidare. När han i diskussionen utgår ifrån sig själv och de ideal som han står för anser jag att han faller platt. Genom att lyfta problematiken med utgångspunkt i västerländska ideal, med en rådande patriarkal norm synliggörs inte problematiken för vad det verkligen är.

Män som använder sin makt för att osynliggöra kvinnor.

Om jag istället utgår ifrån denna aspekt så blir problematiken mer komplex. Missförstå mig rätt, jag anser att det är bra att Guillou försöker koppla det till mänskliga rättigheter, ett tappert försök att lyfta en fråga ingen vågar ta i utan att bli förknippad med SD, att problematiken kring heltäckande klädsel på kvinnor åter igen till dagsljus. Men jag anser att problemet är större än så, att det inte går att ifrågasätta en kulturell företeelse utan att i samma andetag bli medveten om att detta förekommer i den rådande västerländska normen.

Det handlar som så många gånger förr om begränsningar, om hur män ska ta kontrollen över kvinnan. Fokus läggs i artikeln på att det sker ett förtryck på kvinnor, ett förtyck som grundar sig på en religiös tolkning och som därmed rättfärdigas av skolverket utifrån en religionsfrihet.

Jag vill dock ifrågasätta Guillous tankegångar och lyfta problematiken ytterligare. Detta är bara ett sätt för män att utöva makt över kvinnor, det finns flera. Berit Ås lyfter en annan form av maktutövande, när hon påvisar härskartekniker och hur de används för att osynliggöra. Vem minns inte hur Göran Persson vände Maud Olofsson ryggen i valdebatten 2006. http://www.youtube.com/watch?v=JipBk3V0El0

I grund och botten handlar det om att ifrågasätta kvinnans plats i det offentliga rummet, om det görs med religion eller genom en förtyckande social konstruktion där patriarkala värderingar får genomsyra den rådande normen är oväsentligt.  

I boken Shahrazad reser västerut, av Fatima Mernissi ifrågasätts vem det är som är mest emanciperad: är en kvinna som har utgår från sina kulturella värderingar och bör slöja, eller är det en kvinna som har acklimatiserat sig till andra skönhetsideal och försöker väga lika mycket som en 14 flicka?

Är det viktigt vem som är mest förtyckt? Vem som har privilegiet och därmed har företrädesrätt att påstå att våra ideal är något att utgå ifrån?

Jag hävdar symptomet är viktigare än problemet, att det 2012 fortfarande pratas runt problematiken, men inte om det faktum att vi fortfarande utgår ifrån en heterosexuell samhällsnorm, där individens handlingsutrymme begränsas av de rådande normerna. Ett ifrågasättande som grundar sig på Judith Butlers bok Gender Trouble från 1990.

Frågan är med andra ord lång ifrån ny, Jan Guillous försök att lyfta problematiken faller platt för mig och lämnar mig lika frustrerad som tidigare.

För mig måste problematiken lyftas och ifrågasättas med utgångspunkt i vilken ny normativ grund vi ska sträva efter att skapa, när samtliga rådande normer osynliggör kvinnan.

The Best Things in Life

1. Falling in love. 
2. Laughing so hard your face hurts. 
3. Friends. 
4. Laughing at an inside joke. 
5. Having someone tell you that you're beautiful. 
6. Laughing at yourself. 
7. Hugging the person you love. 
8. Road trips with friends. 
9. A good conversation. 
10. Making new friends or spending time with old ones. 
11. Waking up and realizing you still have a few hours left to sleep. 
12. Winning a really competitive game. 
13. Running through sprinklers. 
14. Going to a really good concert. 
15. Watching the sunrise. 
16. Hearing your favorite song on the radio. 
17. Lying in bed listening to the rain outside. 
18. A hot shower. 
19. The ocean. 
20. Discovering that love is unconditional and stronger than time. 

Det kunde ha varit nån annan, men det var jag.

Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort? För du får ingen tröst, av din inre röst, den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på, och löven ligger klistrade mot marken, depressiva episoder och maniska perioder. Här står livet i farstun, så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå.

Det är långt till nästa vår.

Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån, men när hösten skingrat myggen kommer klådan inifrån, det både isar och bränns, ja jag vet hur det känns. Det mörknar över ån och över Tv-tablån, och det är leda och slentrian.

Det är långt till nästa vår.

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår. Å tiden går och hösten fryser till och blir till vinter över ån, men drivor i vitt ligger kvar över taken. Gråvita skyar tandläkarväder, det droppar av snö ifrån träd och hus, kom inte för nära, du vet hur det går. vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden.

Här kommer våren, det har jag lärt mig.

Efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för, när allt som vintern gömt sköt upp ur marken. Solen står högt över taken och vinden har vänt isen har smält och det luktar som vår. Det kryper och det kliar överallt, solen går upp över huset och viken.

Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör, det liksom for omkring, det måste varit pollen. Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss, som ett konstgjort litet bloss, när det är vår och fest och man har tappat kollen, genom vårens första rodnande natt, men vi har skuggorna bakom oss trots allt.

Och nånstans där så blev jag den jag är nu.