No need for perfection

Sagofägring

Jag vill berätta en historia, alla bra historier berättas bäst från värmen av en lägereld, men jag skriver den här för att ge er möjlighet att återberätta den för andra vid elden.

Som alla riktigt bra historier så är den här gammal, från en tid som ingen riktigt minns, men som alla har en känsla av att det var en bra tid, en tid då stora saker var i rörelse.

Så låt mig börja; för urminnes tider när trollen härskade över de djupa granskogarna och bokskogarna var utbredda i landet fanns den prinsessor och prinsar. Det är viktigt att förstå att dessa prinsessor och prinsar levde bland alla människor och var inte som de döttrar och söner till kungar som vi hör om i andra historier. Dessa var de riktiga prinsessorna och prinsarna. Med riktigt menar jag att dessa personer var vanliga människor med ovanliga förmågor. De var människor som var ovanligt ödmjuka och generösa med en stor förmåga av medmänsklighet och tålamod, de var vanliga men flitiga människor.

Dessa prinsessor och prinsar gjorde tappra saker i vardagen, och fick alla andra människor att sträva efter att vara bättre människor. Världen var en fin plats och människorna levde lyckliga runt om i landet.

Tyvärr fanns det som jag påpekade lite tidigare troll som levde i de djupa urskogarna. Trollen var inte som de troll vi vanligtvis tänker på i historien, utan trollen var människor som tagit avstånd från sin medmänsklighet och valt ett liv i utanförskap. Trollen frodades i girighet och småsinthet, de njöt när det gick illa för människorna och hade för vana att försöka få människor att vara mindre kärleksfulla mot varandra.

Trollen hatade verkligen prinsessorna och prinsarna för att de fick människor att motstå de frestelser som trollen försökte skapa., Det vara ingen som var girig och försökte sko sig på andras bekostnad, så trollen hade en svår tid. Men det fanns två troll Granacia och Odia, dessa två troll hatade prinsessorna och prinsarna mer än något annat troll och ville till varje pris bekämpa dem. Så Granacia och Odia gav sig ut ur urskogen in i den utbredda bokskogen. Våren var varm och luften ljuv, men trollen smög sig allt lägre in i bokskogen. Den varma vinden fångade träden allt mer, för att signalera till människorna om hotet och skogen gjorde vad den kunde för att varna människorna genom att sprida stora fält av vitsippor överallt där Granacia och Odia hade smugit fram.

Trollen fann till slut ett träd med de mest ljuvligt doftande blommorna de kunde hitta; fläder och de fann en växt med de mest utsökta bären som människan smakar hallon. Dessa två växter tog de med sig tillbaka till urskogen för att skapa en dryck så ljuvlig att ingen prinsessa eller prins kunde motstå den. Drinken döpte de till sagofägring och med den lockade de tills sig alla prinsessor och prinsar runt om i landet. Prinsessorna och prinsarna förlorade sina unika förmågor när de druckit drinken och återvände tillbaka till människorna med ett tungt sinne, men framförallt var de fyllda med en iver att skapa regler och men en förlorad förmåga till att leka.

Övergången från den fantastiska tiden innan trollen Granacia och Odia hade förgiftat alla prinsessor och prinsar skedde inte på en natt, den smög sig på och snart hade människorna glömt bort så väl trollen som prinsessorna och prinsarna, kvar fanns ett land som styrdes av regler och där leken enbart var förknippad med barn. Trollen frodades i landet och lämnade skogarna för att beblanda sig med människorna, snart hade även de glömt sitt ursprung med spred sin girighet och småsinthet omkring sig.

Tid gick och landet förändrades, människorna började leva längre och längre ifrån varandra, mer och mer ensamt, men djup inne i dem fanns där en längtan av någonting annat av gemenskap och lek. Denna längta blev så småningom så stark att två barn Comunidade och Amar utvecklade förmågor som sedan länge var bortglömda, förmågor som tillhörde prinsessor och prinsar, dessa två barn förstod efter en helt annan historia som jag får återberätta vid ett annat tillfälle, att det var trollen som hade fördärvat människorna. Sammanfattningsvis kan man säga att barnen förstod att trollen hade fördärvat människan och det enda sättet att återskapa glädjen igen var att binda trollen till människorna så att deras förmågor försvagades. Så Comunidade och Amar lät trollen bindas till människorna genom att skapa mellannamn. Detta har sedan dess försvagat trollen och tillåtit människan att se glädjen i leken, kärleken och gemenskapen igen, även om det är en ständig kamp. Ibland, bara ibland lösgör trollen från sin bindning bara för att göra småsinta saker gentemot människorna, inga stora saker, men saker som irriterar, de gömmer nycklar, ser till att blommor inte vattnas, lämnar toasittsen uppe, lägger blöta handdukar på golvet och lämnar kläder överallt bara för att de kan.

Så ikväll dricker vi en skål för alla de stunder som vi minns att trollen har gjort dessa så irriterande egenheter gentemot oss och vi ler tänker på våra mellannamn och ser trollen i dessa, samtidigt som vi dricker en skål till prinsessan och prinsen i oss alla. 

I'm losing my mind guys. I sometimes touch the frayed part of the power cord just to feel something.

Give me a second I need to get my story straight

Den plötsliga känslan av ren lycka av att bära sju kilo vinterjacka under armen, att bara skratta åt tyngden. 

Plötsligt är det inte lika viktigt att spotify spelar rätt låt på väg hem, att listan är perfekt. Med ett leende möter jag chefen som men desperatblick och kort varsel förklarar att jag har tre kvart på mig att förbereda en 4 timmars föreläsning om det svenska pensionssystemet. 

Med ett leende på läpparna och ett 

”I couldn't care less” innanför västen ler jag och tar mig ann uppgiften och utför den med en märklig entusiasm. Allt känns helt plötsligt lite lättare. Nyss hemkommen från arbetet och den plötsliga insikten att det vore nog en bra idé att putsa fönster och se det roliga i att inte enbart utföra uppgiften, utan att faktiskt le under tiden. Det är som om ödet har fått mig att skratta för jag har förstått det roliga.

 Idag fånar jag dagen, imorgon med tja resten av året. Rör mig hem från jobbet, jackan under armen och anstränger mig för att inte trilla hit eller dit… Håller in magen, bara just i fall att och skrattar för mig själv då jag vet att jag har långt kvar till 40. Dags för vita skor t shirts, slappedagar, bokläsarstunder i hundpissade parker och ingen som hindrar mig att flyga precis så högt som bara jag kan.  

15 grader varmt, våren är här.

Är det viktig att veta vem som är mest förtryckt?

Jan Guillou skriver i sin artikel i aftonbladen den 26 augusti om hur skolverket undviker att ta i frågan om heltäckande klädsel på skolflickor. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article14432544.ab

Med ett etnocentriskt förhållningssätt ifrågasätter han ett förtyck. Problemet är dock att han stannar där, han lyfter inte diskussionen vidare. När han i diskussionen utgår ifrån sig själv och de ideal som han står för anser jag att han faller platt. Genom att lyfta problematiken med utgångspunkt i västerländska ideal, med en rådande patriarkal norm synliggörs inte problematiken för vad det verkligen är.

Män som använder sin makt för att osynliggöra kvinnor.

Om jag istället utgår ifrån denna aspekt så blir problematiken mer komplex. Missförstå mig rätt, jag anser att det är bra att Guillou försöker koppla det till mänskliga rättigheter, ett tappert försök att lyfta en fråga ingen vågar ta i utan att bli förknippad med SD, att problematiken kring heltäckande klädsel på kvinnor åter igen till dagsljus. Men jag anser att problemet är större än så, att det inte går att ifrågasätta en kulturell företeelse utan att i samma andetag bli medveten om att detta förekommer i den rådande västerländska normen.

Det handlar som så många gånger förr om begränsningar, om hur män ska ta kontrollen över kvinnan. Fokus läggs i artikeln på att det sker ett förtryck på kvinnor, ett förtyck som grundar sig på en religiös tolkning och som därmed rättfärdigas av skolverket utifrån en religionsfrihet.

Jag vill dock ifrågasätta Guillous tankegångar och lyfta problematiken ytterligare. Detta är bara ett sätt för män att utöva makt över kvinnor, det finns flera. Berit Ås lyfter en annan form av maktutövande, när hon påvisar härskartekniker och hur de används för att osynliggöra. Vem minns inte hur Göran Persson vände Maud Olofsson ryggen i valdebatten 2006. http://www.youtube.com/watch?v=JipBk3V0El0

I grund och botten handlar det om att ifrågasätta kvinnans plats i det offentliga rummet, om det görs med religion eller genom en förtyckande social konstruktion där patriarkala värderingar får genomsyra den rådande normen är oväsentligt.  

I boken Shahrazad reser västerut, av Fatima Mernissi ifrågasätts vem det är som är mest emanciperad: är en kvinna som har utgår från sina kulturella värderingar och bör slöja, eller är det en kvinna som har acklimatiserat sig till andra skönhetsideal och försöker väga lika mycket som en 14 flicka?

Är det viktigt vem som är mest förtyckt? Vem som har privilegiet och därmed har företrädesrätt att påstå att våra ideal är något att utgå ifrån?

Jag hävdar symptomet är viktigare än problemet, att det 2012 fortfarande pratas runt problematiken, men inte om det faktum att vi fortfarande utgår ifrån en heterosexuell samhällsnorm, där individens handlingsutrymme begränsas av de rådande normerna. Ett ifrågasättande som grundar sig på Judith Butlers bok Gender Trouble från 1990.

Frågan är med andra ord lång ifrån ny, Jan Guillous försök att lyfta problematiken faller platt för mig och lämnar mig lika frustrerad som tidigare.

För mig måste problematiken lyftas och ifrågasättas med utgångspunkt i vilken ny normativ grund vi ska sträva efter att skapa, när samtliga rådande normer osynliggör kvinnan.

The Best Things in Life

1. Falling in love. 
2. Laughing so hard your face hurts. 
3. Friends. 
4. Laughing at an inside joke. 
5. Having someone tell you that you're beautiful. 
6. Laughing at yourself. 
7. Hugging the person you love. 
8. Road trips with friends. 
9. A good conversation. 
10. Making new friends or spending time with old ones. 
11. Waking up and realizing you still have a few hours left to sleep. 
12. Winning a really competitive game. 
13. Running through sprinklers. 
14. Going to a really good concert. 
15. Watching the sunrise. 
16. Hearing your favorite song on the radio. 
17. Lying in bed listening to the rain outside. 
18. A hot shower. 
19. The ocean. 
20. Discovering that love is unconditional and stronger than time. 

Det kunde ha varit nån annan, men det var jag.

Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort? För du får ingen tröst, av din inre röst, den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på, och löven ligger klistrade mot marken, depressiva episoder och maniska perioder. Här står livet i farstun, så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå.

Det är långt till nästa vår.

Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån, men när hösten skingrat myggen kommer klådan inifrån, det både isar och bränns, ja jag vet hur det känns. Det mörknar över ån och över Tv-tablån, och det är leda och slentrian.

Det är långt till nästa vår.

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår. Å tiden går och hösten fryser till och blir till vinter över ån, men drivor i vitt ligger kvar över taken. Gråvita skyar tandläkarväder, det droppar av snö ifrån träd och hus, kom inte för nära, du vet hur det går. vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden.

Här kommer våren, det har jag lärt mig.

Efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för, när allt som vintern gömt sköt upp ur marken. Solen står högt över taken och vinden har vänt isen har smält och det luktar som vår. Det kryper och det kliar överallt, solen går upp över huset och viken.

Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör, det liksom for omkring, det måste varit pollen. Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss, som ett konstgjort litet bloss, när det är vår och fest och man har tappat kollen, genom vårens första rodnande natt, men vi har skuggorna bakom oss trots allt.

Och nånstans där så blev jag den jag är nu.

Vinterpromenad

Pulsa är ett av de vackraste orden i det svenska språket, för mig innebär det att långsamt röra sig fram över oupptäckt stigar i nylagg snö. Vinternatt och en evig längtan far som alltid runt i mig, precis som mitt blodomlopp finns här en rastlöshet som aldrig tar slut. Men en vinternatt som denna är allt annorlunda, dagarna då det är så här, lätträknade eller nätter. Tillfällen då allt faller på plats inget stör i vinternatten, knastret under fötterna är ett bekvämt ljud som bidrar till en härlig värme. 

Leendet är äkta, det känns, för allt är bra, finns inget som stör inget som berör mer än stunden i sig och det är mer än tillräckligt. Jag behöver stunder som dessa, de får mig att fortsätta. En önskan att se vad som väntar runt nästa hörn och sen nästa. Nyfikenheten över vad som ska få mig att le sprider sig och jag rör mig vidare i en stillsam mak. Platsen är öde men så full av energi, ensamheten är självvald och underbar, den sprider ett lugn runt i kroppen. Ett infall att minnas alla stunder som denna får tankarna att fara iväg och samtliga tillfällen av exceptionellt lycka möts i en evig tanke, som att all nyfikenhet på livets goda har samlats på samma plats och går att locka fram, men bara i stunder som denna. Jag minns dem alla och leendet blir större.

Vi lever för att hitta tillbaka till stunder som denna för att fånga dem igen, stunder som återkommer från en barndom enbart uppfylld av den eviga lekens lycka, i våra dagliga spel söker vi finna den, men den dyker bara upp när vi inte är förberedda på den. Med knastrande steg tar jag ett djupt andetag och fortsätter min väg över oupptäckta stigar driven av nyfikenheten efter vilka snöänglar som jag kan möta på vägen.

En dag ska vi alla dö

Dagarna passerar i den evigt tickande klockan, utan reflektion fortsätter livet. Idag har det kommenterats kring huruvida det är okej att skotta snö för att det ska lämnas ett tunt lager av is kvar på gatorna. Jag hejdade en impuls att resa mig sakta gå över till andra sidan bordet och bita personen som uttalade orden lite försiktigt över näsan.

Orden har uttalats förr, förra året och året dessförinnan ett evigt ältande av meningslösa samtal som fyller ut, eller snarare tar av min vakna tid.

Har du inget vettigare att säga så håll käften!

Min sociala kompetens jag efter flera år utvecklat till att plågsamt lyssna på meningslösheter och ibland till och med svara på frågor som jag egentligen inte bryr mig om.

Jag inser nu att jag fallit dit, jag är styrd av min impulskontroll och tillämpar denna i de flesta situationer.  Idag gjorde jag dock ett undantag, kort men bestämt avfärdade jag samtalet kring varför salladstillverkare envisas med att lägga en citron i salladen. Mannen som uttalade sig var oerhört upprörd av detta och gjorde resten av middagssällskapet medvetna om hans inställning.

Köp inte salladen då, svarade jag vänligt men bestämt.

Efter ett par sekunders tystnad så fortsatte han att mala på om citronen. Tänk om jag kunde släppa min impulskontroll mer än till en kommentar och bara bita han lite lätt i näsan, så enkelt allt hade varit. Istället blev jag sittande vid bordet till jag hade ätit upp och med hastiga rörelser kunde lämna bordet för att återgå till mina egna rutiner.

Vissa dagar, borde jag stanna hemma, inte så mycket för min egenskull som för andras. Ibland tröttnar jag bara på människor och vill slå dem, i ansiktet, med en stol.

Det finns vissa dagar som är lite bättre än andra, idag är en sådan dag.

Livet pågår hela tiden vi andas, äter, sover, umgås, pysslar ja livet tar sin gilla gång så att säga. Men ibland, bara ibland sträcker sig vårt medvetande en lite bit längre och vi har självdistans nog att reflektera över vardagen. Idag råkade det vara just en sådan dag.

Det började med att jag försov mig. Eller snarare dagen idag började redan igår, då jag hann med en storstädning och ett biobesök. När jag vaknade, självmant utan att klockan ringde, så var jag medveten om följande: Jag kände mig pigg och utvilad, jag har ett nystädat hem, som det ska bli skönt att komma hem till efter jobbet och jag har planer under helgen som jag ser framemot. Jag kände helt enkelt på mig att det var en bra dag att vakna till.

Jag förstod ganska snabbt att jag försovit mig, men ville inte riktigt bli medveten om det än för jag kom på en annan sak, jag hade drömt. Det var en märklig dröm för jag minns den inte vagt, utan med klara tydliga bilder och att den var i färg, jag minns de olika känslotillstånden som förekommit i drömmen.

Jag kan inte kalla det en mardröm, den var inte obehaglig, men jag önskar att jag kunde sluta drömma om det. I grundskolan hade jag ett lite problem, jag hade en antagonist, eller snarare det fanns en person som var rent av överdjävlig och ville göra livet surt för mig. Han var rätt så duktig på sin sak och lyckades förhållandevis bra med sin uppgift. I första hand handlade det om psykisk terror, med ord som ”Vi plockar dig efter skolan” eller ”Du ska bara veta vad vi ska göra med dig på rasten”.  Det fanns tillfällen då det skedde något på rasten, men i vanliga fall fortsatte han sin dag med att le ett för mig obehagligt leende, medan jag i största möjliga utsträckning gjorde vad jag kunde för att undvika konfrontation med honom och hans följe.

Genom åren har denna person förföljt mig, jag har sedan länge intalat mig själv att jag har gjort upp med mitt förflutna accepterat situationen och gått vidare, men ibland, bara ibland så visar det sig att så inte riktigt är fallet. Det förflutna finns kvar, men med en självdistans nog att acceptera det jag inte kan förändra. Jag lider inte något av detta idag och känner mig till och med lite besvärad när jag möter människor som vill tala ut om situationer som de själva inte bearbetat. Missförstå mig rätt nu jag har inga problem att lyssna på människor och deras dilemman, men var sak har sin tid och det finns personer som kan ta upp saker i de mest otänkbara sammanhang.

I vilket fall så handlade min dröm om denna person, vi kan kalla honom Mattias. Jag har inte sett honom på ett tiotal år men i drömmen såg han ut som jag tror att han ser ut idag, jag hade gjort honom äldre helt enkelt. I min dröm gick jag i en matvarubutik och när jag rundade ett hörn så stod han där, jag förstod genast vem det var och den första känslan jag hade var att jag blev förbannad. Jag stegar då med bestämda steg fram till honom och är där beredd att konfrontera honom. Döm om min förvåning när han i detta ögonblick ser ut att vara full av ånger och sorg. När jag ska börja tala så brister han ut i gråt, inte en enskild tår ned för kinden, utan snarare ett totalt sönderfall i tårar. Ett par minuter fortlöper där jag pratar och han gråter och jag avslutar samtalet med insikten att hans ånger gör att jag inte längre kan vara arg på honom. Istället säger jag att jag förlåter honom och att han får ha det bra. Därefter lämnar jag honom åt sitt öde.

Det är intressant att jag har drömt om denna person genom åren, under årens gång så har drömmarna förändrats från att i början bestå mestadels av panik och därifrån till frustration, ilska och så vidare. Jag kan inte minnas när jag drömde om honom senast, men jag tror det var mer än ett år sedan. Jag kan med andra ord se hur jag har förändrats som människa och inser vikten av detta genom drömmarna med min barndomsantagonist. Idag känns det mest intressant och lite ironiskt att mitt undermedvetna talar med mitt jag genom min antagonist, då jag alltid själv har varit min egna bästa vän och min värsta fiende. Tankeprocessernas förändring är lika slående som leendet när jag vaknade denna underbar morgon.

Disarmament, or disarmament

Avväpning eller nedrustning

Ibland, och då menar jag bara ibland ser jag ord som definierar mig, ord som är obegripliga när du läser dem var och en för sig men tillsammans skapar meningsfullhet, en betoning som ger värdighet till lyriker. Ord är lika individuella, som vårt egna unika jag.

Mitt liv idag, jag står ensam och stark, men ändå bräcklig. Livet rullar på, men jag har självdistans nog att se det ur ett annat perspektiv och tid att reflektera. Och titta på vad som är vettigt.

Dagar förflyter med värdighet och bemöter inre stress eller meningslöshet. Vissa dagar går tiden lite för fort och jag har svårt att hänga med, idag har varit en sådan dag. Så mitt i denna förvirring, sprang jag in i en textrad som fick mig att sakta ner, säga stopp, nu kan du andas ut och läsa den igen.

”You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end, always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad that it was over”

Dessa fem meningar, poetiska ja, svårbegripliga nej inte speciellt, konstigt nog tog jag dem till mig, tog dem ur sitt sammanhang och spelade med dem som en svårsmältkaramell. Lät dem röra mina läppar och mitt i detta, fann jag en uppenbarelse, en inre frid. Orden talade till mig, berörde mig med värdighet och fick mig att klättra ut ur mitt skal att bara le och hålla med.

Lät orden använda sin meningsfullhet för mig själv och min egen oro för min obetydliga i andras ögon. Jag har hittat en balans mellan glädje och sorg, låta saker ske när känslan kräver uppmärksamhet. Att tillåta mig att vara ledsen, men inte begrava mig själv i egen avsky. Med tillräckligt avstånd för att veta att var sak har sin tid.

Med nyupptäckt självinsikt  avväpnar jag mig själv i kriget ständigt pågår mellan mitt jag och mitt mig.

Disarmament, or disarmament

Sometimes, and I mean just sometimes you see words that define you, words that are incomprehensible when you read them each one individually but together can create  meaningfulness, an emphasis that gives dignity to the lyricist. Words is of equal individuality, as our own unique self.

My life today, I stand alone, strong, yet fragile. Life rolls on, but I myself have remotely enough to see it from a different perspective and time to reflect. And look at what makes sense.

Days elapse with dignity and meet either of the internal stress or futility, but some days, time moves a little too fast and I find it hard to keep up with, today has been such a day. So amidst this confusion, I ran in too a text line that caused me to slow down, say stop, now you breathe out and read it again.


"You can get addicted to A Certain Kind of Sadness
Like resignation to the end, always the end
So When We found That we Could not Make Sense
Well you said That we Would Still Be Friends
But I'll admit That I was glad That it was over "

These five sentences, poetic yes, arcane no not especially, strangely enough, I stuck to them, took them out of context and played with them as an indigestible caramel. Let them touch my lips and in the midst of this, I found a revelation, an inner peace. The words spoke to me, touched me with dignity and made me climb out of my shell to just smile and agree.

Let words turn its meaningfulness to myself and my own concerns about my insignificant in the eyes of others. I have found a balance between joy and sorrow, let things take place where the sense requires attention. Allowing me to be sad, but not bury myself in self loathing. With enough distance to know that every thing has its time.

With newly discovered self-awareness I disarm myself in the war constantly going on between my I and my Me.

Reply to date a girl who reads

A few days back I read a wondrous test about why you should date a girl that reads. I decided to write my own reply to that one, enjoy.
http://dialabook.in/blog/date-a-girl-who-reads-or-should-you/




Life is hard, why make it harder than it is. Date a boy who reads. A boy who will understand that If you fall, you should get up. Date a boy who didn’t understand the fascination of the Amiga, but stayed inside for two weeks during summer just to read Enid Blyton. A boy that smiles when he gets seated next to a girl with a white curl in her hair, and immediately wanders away to that summer day when Polgara had his attention. A boy that got bullied for he’s lack of social skills and weird ways, but knew a way to wander of into the stories of Aslan. A boy that at the age of eleven threw away Shogun and kept reading Kitty instead, just to finish something.

Find a Boy that loves to travel by train, just for the simple reason that there is a bookstore at the train station. A boy who is happy to listen in on other people's conversations, but that will not start a new one.

You will not find this boy on the city's best café, but rather on that on the back street, the place where they have the extraordinary good muffins. Find a boy who started playing Dungeons and Dragons just to have the opportunity to share a fate with their fantasy heroes. When you are dating this boy try not to snub off his childhood memories of the Star Wars saga. And if you are willing to listen, expect that he knows what happened in book seven, eight and nine.

Dating a boy who can see the hedgehog's elegance is amazing, but can not put his finger on why. A boy that knows that together, you are less alone, but may have difficulty to make contact with others. A boy who loves words, who gets fascinated and floats on clouds, just because of the words that roll so well on the tongue.

When you date a boy who reads you will see that his character is based on the heroes and heroines. Who knows that life consists with more shades of gray than black and white solutions. A boy who’s willing to listen and says; it depends, when you ask the simplest question. A boy whose literary digressions about tomatoes are something so important that it should not be neglected.

A boy who reads dares to be fragile. So don’t worry, he’s not angry with you when he’s quiet, he just sulk because the most wonderful book that exists is about to end and he has already has begun to grief over that fact. Only for the next moment disappear into the next literary genius. Who believes that all writing isn’t great, but who can’t see the difference between good and bad literature in any other way one than that they affects different parts of the self.

Want to win the boy's heart, so do you bring a towel on towel-day.