Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort? För du får ingen tröst, av din inre röst, den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på, och löven ligger klistrade mot marken, depressiva episoder och maniska perioder. Här står livet i farstun, så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå.
Det är långt till nästa vår.
Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån, men när hösten skingrat myggen kommer klådan inifrån, det både isar och bränns, ja jag vet hur det känns. Det mörknar över ån och över Tv-tablån, och det är leda och slentrian.
Det är långt till nästa vår.
Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår. Å tiden går och hösten fryser till och blir till vinter över ån, men drivor i vitt ligger kvar över taken. Gråvita skyar tandläkarväder, det droppar av snö ifrån träd och hus, kom inte för nära, du vet hur det går. vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden.
Här kommer våren, det har jag lärt mig.
Efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för, när allt som vintern gömt sköt upp ur marken. Solen står högt över taken och vinden har vänt isen har smält och det luktar som vår. Det kryper och det kliar överallt, solen går upp över huset och viken.
Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör, det liksom for omkring, det måste varit pollen. Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss, som ett konstgjort litet bloss, när det är vår och fest och man har tappat kollen, genom vårens första rodnande natt, men vi har skuggorna bakom oss trots allt.
Och nånstans där så blev jag den jag är nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar