Pulsa är ett av de vackraste orden i det svenska språket, för mig innebär det att långsamt röra sig fram över oupptäckt stigar i nylagg snö. Vinternatt och en evig längtan far som alltid runt i mig, precis som mitt blodomlopp finns här en rastlöshet som aldrig tar slut. Men en vinternatt som denna är allt annorlunda, dagarna då det är så här, lätträknade eller nätter. Tillfällen då allt faller på plats inget stör i vinternatten, knastret under fötterna är ett bekvämt ljud som bidrar till en härlig värme.
Leendet är äkta, det känns, för allt är bra, finns inget som stör inget som berör mer än stunden i sig och det är mer än tillräckligt. Jag behöver stunder som dessa, de får mig att fortsätta. En önskan att se vad som väntar runt nästa hörn och sen nästa. Nyfikenheten över vad som ska få mig att le sprider sig och jag rör mig vidare i en stillsam mak. Platsen är öde men så full av energi, ensamheten är självvald och underbar, den sprider ett lugn runt i kroppen. Ett infall att minnas alla stunder som denna får tankarna att fara iväg och samtliga tillfällen av exceptionellt lycka möts i en evig tanke, som att all nyfikenhet på livets goda har samlats på samma plats och går att locka fram, men bara i stunder som denna. Jag minns dem alla och leendet blir större.
Vi lever för att hitta tillbaka till stunder som denna för att fånga dem igen, stunder som återkommer från en barndom enbart uppfylld av den eviga lekens lycka, i våra dagliga spel söker vi finna den, men den dyker bara upp när vi inte är förberedda på den. Med knastrande steg tar jag ett djupt andetag och fortsätter min väg över oupptäckta stigar driven av nyfikenheten efter vilka snöänglar som jag kan möta på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar