Är det viktig att veta vem som är mest förtryckt?

Jan Guillou skriver i sin artikel i aftonbladen den 26 augusti om hur skolverket undviker att ta i frågan om heltäckande klädsel på skolflickor. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article14432544.ab

Med ett etnocentriskt förhållningssätt ifrågasätter han ett förtyck. Problemet är dock att han stannar där, han lyfter inte diskussionen vidare. När han i diskussionen utgår ifrån sig själv och de ideal som han står för anser jag att han faller platt. Genom att lyfta problematiken med utgångspunkt i västerländska ideal, med en rådande patriarkal norm synliggörs inte problematiken för vad det verkligen är.

Män som använder sin makt för att osynliggöra kvinnor.

Om jag istället utgår ifrån denna aspekt så blir problematiken mer komplex. Missförstå mig rätt, jag anser att det är bra att Guillou försöker koppla det till mänskliga rättigheter, ett tappert försök att lyfta en fråga ingen vågar ta i utan att bli förknippad med SD, att problematiken kring heltäckande klädsel på kvinnor åter igen till dagsljus. Men jag anser att problemet är större än så, att det inte går att ifrågasätta en kulturell företeelse utan att i samma andetag bli medveten om att detta förekommer i den rådande västerländska normen.

Det handlar som så många gånger förr om begränsningar, om hur män ska ta kontrollen över kvinnan. Fokus läggs i artikeln på att det sker ett förtryck på kvinnor, ett förtyck som grundar sig på en religiös tolkning och som därmed rättfärdigas av skolverket utifrån en religionsfrihet.

Jag vill dock ifrågasätta Guillous tankegångar och lyfta problematiken ytterligare. Detta är bara ett sätt för män att utöva makt över kvinnor, det finns flera. Berit Ås lyfter en annan form av maktutövande, när hon påvisar härskartekniker och hur de används för att osynliggöra. Vem minns inte hur Göran Persson vände Maud Olofsson ryggen i valdebatten 2006. http://www.youtube.com/watch?v=JipBk3V0El0

I grund och botten handlar det om att ifrågasätta kvinnans plats i det offentliga rummet, om det görs med religion eller genom en förtyckande social konstruktion där patriarkala värderingar får genomsyra den rådande normen är oväsentligt.  

I boken Shahrazad reser västerut, av Fatima Mernissi ifrågasätts vem det är som är mest emanciperad: är en kvinna som har utgår från sina kulturella värderingar och bör slöja, eller är det en kvinna som har acklimatiserat sig till andra skönhetsideal och försöker väga lika mycket som en 14 flicka?

Är det viktigt vem som är mest förtyckt? Vem som har privilegiet och därmed har företrädesrätt att påstå att våra ideal är något att utgå ifrån?

Jag hävdar symptomet är viktigare än problemet, att det 2012 fortfarande pratas runt problematiken, men inte om det faktum att vi fortfarande utgår ifrån en heterosexuell samhällsnorm, där individens handlingsutrymme begränsas av de rådande normerna. Ett ifrågasättande som grundar sig på Judith Butlers bok Gender Trouble från 1990.

Frågan är med andra ord lång ifrån ny, Jan Guillous försök att lyfta problematiken faller platt för mig och lämnar mig lika frustrerad som tidigare.

För mig måste problematiken lyftas och ifrågasättas med utgångspunkt i vilken ny normativ grund vi ska sträva efter att skapa, när samtliga rådande normer osynliggör kvinnan.