Är det viktig att veta vem som är mest förtryckt?

Jan Guillou skriver i sin artikel i aftonbladen den 26 augusti om hur skolverket undviker att ta i frågan om heltäckande klädsel på skolflickor. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article14432544.ab

Med ett etnocentriskt förhållningssätt ifrågasätter han ett förtyck. Problemet är dock att han stannar där, han lyfter inte diskussionen vidare. När han i diskussionen utgår ifrån sig själv och de ideal som han står för anser jag att han faller platt. Genom att lyfta problematiken med utgångspunkt i västerländska ideal, med en rådande patriarkal norm synliggörs inte problematiken för vad det verkligen är.

Män som använder sin makt för att osynliggöra kvinnor.

Om jag istället utgår ifrån denna aspekt så blir problematiken mer komplex. Missförstå mig rätt, jag anser att det är bra att Guillou försöker koppla det till mänskliga rättigheter, ett tappert försök att lyfta en fråga ingen vågar ta i utan att bli förknippad med SD, att problematiken kring heltäckande klädsel på kvinnor åter igen till dagsljus. Men jag anser att problemet är större än så, att det inte går att ifrågasätta en kulturell företeelse utan att i samma andetag bli medveten om att detta förekommer i den rådande västerländska normen.

Det handlar som så många gånger förr om begränsningar, om hur män ska ta kontrollen över kvinnan. Fokus läggs i artikeln på att det sker ett förtryck på kvinnor, ett förtyck som grundar sig på en religiös tolkning och som därmed rättfärdigas av skolverket utifrån en religionsfrihet.

Jag vill dock ifrågasätta Guillous tankegångar och lyfta problematiken ytterligare. Detta är bara ett sätt för män att utöva makt över kvinnor, det finns flera. Berit Ås lyfter en annan form av maktutövande, när hon påvisar härskartekniker och hur de används för att osynliggöra. Vem minns inte hur Göran Persson vände Maud Olofsson ryggen i valdebatten 2006. http://www.youtube.com/watch?v=JipBk3V0El0

I grund och botten handlar det om att ifrågasätta kvinnans plats i det offentliga rummet, om det görs med religion eller genom en förtyckande social konstruktion där patriarkala värderingar får genomsyra den rådande normen är oväsentligt.  

I boken Shahrazad reser västerut, av Fatima Mernissi ifrågasätts vem det är som är mest emanciperad: är en kvinna som har utgår från sina kulturella värderingar och bör slöja, eller är det en kvinna som har acklimatiserat sig till andra skönhetsideal och försöker väga lika mycket som en 14 flicka?

Är det viktigt vem som är mest förtyckt? Vem som har privilegiet och därmed har företrädesrätt att påstå att våra ideal är något att utgå ifrån?

Jag hävdar symptomet är viktigare än problemet, att det 2012 fortfarande pratas runt problematiken, men inte om det faktum att vi fortfarande utgår ifrån en heterosexuell samhällsnorm, där individens handlingsutrymme begränsas av de rådande normerna. Ett ifrågasättande som grundar sig på Judith Butlers bok Gender Trouble från 1990.

Frågan är med andra ord lång ifrån ny, Jan Guillous försök att lyfta problematiken faller platt för mig och lämnar mig lika frustrerad som tidigare.

För mig måste problematiken lyftas och ifrågasättas med utgångspunkt i vilken ny normativ grund vi ska sträva efter att skapa, när samtliga rådande normer osynliggör kvinnan.

The Best Things in Life

1. Falling in love. 
2. Laughing so hard your face hurts. 
3. Friends. 
4. Laughing at an inside joke. 
5. Having someone tell you that you're beautiful. 
6. Laughing at yourself. 
7. Hugging the person you love. 
8. Road trips with friends. 
9. A good conversation. 
10. Making new friends or spending time with old ones. 
11. Waking up and realizing you still have a few hours left to sleep. 
12. Winning a really competitive game. 
13. Running through sprinklers. 
14. Going to a really good concert. 
15. Watching the sunrise. 
16. Hearing your favorite song on the radio. 
17. Lying in bed listening to the rain outside. 
18. A hot shower. 
19. The ocean. 
20. Discovering that love is unconditional and stronger than time. 

Det kunde ha varit nån annan, men det var jag.

Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort? För du får ingen tröst, av din inre röst, den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på, och löven ligger klistrade mot marken, depressiva episoder och maniska perioder. Här står livet i farstun, så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå.

Det är långt till nästa vår.

Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån, men när hösten skingrat myggen kommer klådan inifrån, det både isar och bränns, ja jag vet hur det känns. Det mörknar över ån och över Tv-tablån, och det är leda och slentrian.

Det är långt till nästa vår.

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår. Å tiden går och hösten fryser till och blir till vinter över ån, men drivor i vitt ligger kvar över taken. Gråvita skyar tandläkarväder, det droppar av snö ifrån träd och hus, kom inte för nära, du vet hur det går. vintern kan bli lång ändå, här i den fjällhöga norden.

Här kommer våren, det har jag lärt mig.

Efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för, när allt som vintern gömt sköt upp ur marken. Solen står högt över taken och vinden har vänt isen har smält och det luktar som vår. Det kryper och det kliar överallt, solen går upp över huset och viken.

Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör, det liksom for omkring, det måste varit pollen. Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss, som ett konstgjort litet bloss, när det är vår och fest och man har tappat kollen, genom vårens första rodnande natt, men vi har skuggorna bakom oss trots allt.

Och nånstans där så blev jag den jag är nu.

Vinterpromenad

Pulsa är ett av de vackraste orden i det svenska språket, för mig innebär det att långsamt röra sig fram över oupptäckt stigar i nylagg snö. Vinternatt och en evig längtan far som alltid runt i mig, precis som mitt blodomlopp finns här en rastlöshet som aldrig tar slut. Men en vinternatt som denna är allt annorlunda, dagarna då det är så här, lätträknade eller nätter. Tillfällen då allt faller på plats inget stör i vinternatten, knastret under fötterna är ett bekvämt ljud som bidrar till en härlig värme. 

Leendet är äkta, det känns, för allt är bra, finns inget som stör inget som berör mer än stunden i sig och det är mer än tillräckligt. Jag behöver stunder som dessa, de får mig att fortsätta. En önskan att se vad som väntar runt nästa hörn och sen nästa. Nyfikenheten över vad som ska få mig att le sprider sig och jag rör mig vidare i en stillsam mak. Platsen är öde men så full av energi, ensamheten är självvald och underbar, den sprider ett lugn runt i kroppen. Ett infall att minnas alla stunder som denna får tankarna att fara iväg och samtliga tillfällen av exceptionellt lycka möts i en evig tanke, som att all nyfikenhet på livets goda har samlats på samma plats och går att locka fram, men bara i stunder som denna. Jag minns dem alla och leendet blir större.

Vi lever för att hitta tillbaka till stunder som denna för att fånga dem igen, stunder som återkommer från en barndom enbart uppfylld av den eviga lekens lycka, i våra dagliga spel söker vi finna den, men den dyker bara upp när vi inte är förberedda på den. Med knastrande steg tar jag ett djupt andetag och fortsätter min väg över oupptäckta stigar driven av nyfikenheten efter vilka snöänglar som jag kan möta på vägen.

En dag ska vi alla dö

Dagarna passerar i den evigt tickande klockan, utan reflektion fortsätter livet. Idag har det kommenterats kring huruvida det är okej att skotta snö för att det ska lämnas ett tunt lager av is kvar på gatorna. Jag hejdade en impuls att resa mig sakta gå över till andra sidan bordet och bita personen som uttalade orden lite försiktigt över näsan.

Orden har uttalats förr, förra året och året dessförinnan ett evigt ältande av meningslösa samtal som fyller ut, eller snarare tar av min vakna tid.

Har du inget vettigare att säga så håll käften!

Min sociala kompetens jag efter flera år utvecklat till att plågsamt lyssna på meningslösheter och ibland till och med svara på frågor som jag egentligen inte bryr mig om.

Jag inser nu att jag fallit dit, jag är styrd av min impulskontroll och tillämpar denna i de flesta situationer.  Idag gjorde jag dock ett undantag, kort men bestämt avfärdade jag samtalet kring varför salladstillverkare envisas med att lägga en citron i salladen. Mannen som uttalade sig var oerhört upprörd av detta och gjorde resten av middagssällskapet medvetna om hans inställning.

Köp inte salladen då, svarade jag vänligt men bestämt.

Efter ett par sekunders tystnad så fortsatte han att mala på om citronen. Tänk om jag kunde släppa min impulskontroll mer än till en kommentar och bara bita han lite lätt i näsan, så enkelt allt hade varit. Istället blev jag sittande vid bordet till jag hade ätit upp och med hastiga rörelser kunde lämna bordet för att återgå till mina egna rutiner.

Vissa dagar, borde jag stanna hemma, inte så mycket för min egenskull som för andras. Ibland tröttnar jag bara på människor och vill slå dem, i ansiktet, med en stol.

Det finns vissa dagar som är lite bättre än andra, idag är en sådan dag.

Livet pågår hela tiden vi andas, äter, sover, umgås, pysslar ja livet tar sin gilla gång så att säga. Men ibland, bara ibland sträcker sig vårt medvetande en lite bit längre och vi har självdistans nog att reflektera över vardagen. Idag råkade det vara just en sådan dag.

Det började med att jag försov mig. Eller snarare dagen idag började redan igår, då jag hann med en storstädning och ett biobesök. När jag vaknade, självmant utan att klockan ringde, så var jag medveten om följande: Jag kände mig pigg och utvilad, jag har ett nystädat hem, som det ska bli skönt att komma hem till efter jobbet och jag har planer under helgen som jag ser framemot. Jag kände helt enkelt på mig att det var en bra dag att vakna till.

Jag förstod ganska snabbt att jag försovit mig, men ville inte riktigt bli medveten om det än för jag kom på en annan sak, jag hade drömt. Det var en märklig dröm för jag minns den inte vagt, utan med klara tydliga bilder och att den var i färg, jag minns de olika känslotillstånden som förekommit i drömmen.

Jag kan inte kalla det en mardröm, den var inte obehaglig, men jag önskar att jag kunde sluta drömma om det. I grundskolan hade jag ett lite problem, jag hade en antagonist, eller snarare det fanns en person som var rent av överdjävlig och ville göra livet surt för mig. Han var rätt så duktig på sin sak och lyckades förhållandevis bra med sin uppgift. I första hand handlade det om psykisk terror, med ord som ”Vi plockar dig efter skolan” eller ”Du ska bara veta vad vi ska göra med dig på rasten”.  Det fanns tillfällen då det skedde något på rasten, men i vanliga fall fortsatte han sin dag med att le ett för mig obehagligt leende, medan jag i största möjliga utsträckning gjorde vad jag kunde för att undvika konfrontation med honom och hans följe.

Genom åren har denna person förföljt mig, jag har sedan länge intalat mig själv att jag har gjort upp med mitt förflutna accepterat situationen och gått vidare, men ibland, bara ibland så visar det sig att så inte riktigt är fallet. Det förflutna finns kvar, men med en självdistans nog att acceptera det jag inte kan förändra. Jag lider inte något av detta idag och känner mig till och med lite besvärad när jag möter människor som vill tala ut om situationer som de själva inte bearbetat. Missförstå mig rätt nu jag har inga problem att lyssna på människor och deras dilemman, men var sak har sin tid och det finns personer som kan ta upp saker i de mest otänkbara sammanhang.

I vilket fall så handlade min dröm om denna person, vi kan kalla honom Mattias. Jag har inte sett honom på ett tiotal år men i drömmen såg han ut som jag tror att han ser ut idag, jag hade gjort honom äldre helt enkelt. I min dröm gick jag i en matvarubutik och när jag rundade ett hörn så stod han där, jag förstod genast vem det var och den första känslan jag hade var att jag blev förbannad. Jag stegar då med bestämda steg fram till honom och är där beredd att konfrontera honom. Döm om min förvåning när han i detta ögonblick ser ut att vara full av ånger och sorg. När jag ska börja tala så brister han ut i gråt, inte en enskild tår ned för kinden, utan snarare ett totalt sönderfall i tårar. Ett par minuter fortlöper där jag pratar och han gråter och jag avslutar samtalet med insikten att hans ånger gör att jag inte längre kan vara arg på honom. Istället säger jag att jag förlåter honom och att han får ha det bra. Därefter lämnar jag honom åt sitt öde.

Det är intressant att jag har drömt om denna person genom åren, under årens gång så har drömmarna förändrats från att i början bestå mestadels av panik och därifrån till frustration, ilska och så vidare. Jag kan inte minnas när jag drömde om honom senast, men jag tror det var mer än ett år sedan. Jag kan med andra ord se hur jag har förändrats som människa och inser vikten av detta genom drömmarna med min barndomsantagonist. Idag känns det mest intressant och lite ironiskt att mitt undermedvetna talar med mitt jag genom min antagonist, då jag alltid själv har varit min egna bästa vän och min värsta fiende. Tankeprocessernas förändring är lika slående som leendet när jag vaknade denna underbar morgon.